Godmorgon September!
Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen? Redan September! Snart 9 månader hemma?! Och då kroppen kraschade totalt och jag har fått sätta livets vardag på pause. Läkarna drog i handbromsen. Ett livsavgörande beslut för hälsans skull. Jag är tacksam för det idag men acceptansen satt långt inne. Jag var så besviken, arg och väldigt ledsen på samma gång. Varför jag? Varför? Jag vet såklart att jag inte kan rå för att jag blev sjuk, men att acceptera var tuffare. Min hjärna ville köra på som vanligt men kroppen klarade inte av det. Tack vare nära och kära och Anne (samtalsstöd) kunde jag finna mig i den här situationen.
Idag många månader senare har jag inte blivit bättre och kroppen har blivit snarare sämre. Jag har samlat på mig ca. 15 kg vätska på korttid. Kraftigt ödem över hela kroppen. Jag domnar bort i kroppen av svullnaden. Nått knas med att systemet ska fungera med cirkulationen. Jag får vätskedrivande som inte funkar och jag får högre blodtrycksmedicin som inte biter på blodtrycket. Jag kämpar på med extrem orkeslöshet. En trötthet som inte går att mätas med något annat. Läkarna har försökt att få min kropp att fungera och må bra. Men de har insett att det är specialistvård jag behöver för att hitta orsaken till varför jag mår som jag gör?! Många rör blod och många nålstick har det blivit. Jag har lärt mig att kroppen är en konstig maskin och det minsta lilla felet kan slå ut systemet totalt. Jag tror och hoppas att läkarna kommer lösa min situation och att jag nu under dessa två månader kommer få må bättre och sakta framåt komma tillbaka till mitt "vanliga" liv.
