Idag tycker jag inte om spegelbilden!
Hejsan. Hoppas att ni har det bra och att ni njuter av det sista av sommaren! Här är vädret hipp som happ, både sol som moln. Luften är som i ett växthus. Lite åskvarning över det hela.
Min dagsform är även lite hipp som happ, jag vaknade upp med första bilden som jag såg när jag kollade mig i spegeln och det var ett jättesvullet ansikte och kropp, det gjorde mig ledsen! Tårarna bara kom. Tror att min trötthet över situationen blev lite för mycket. När ska kroppen sluta samla vatten? När ska vågen sluta öka av sig själv? När ska jag komma i mina gamla klänningar? När ska orken komma tillbaka? Sjukdom eller inte så kan jag inte acceptera hur jag ser ut eller mår. Jag är stressad över att veckorna går och går och att jag får leva med situationen. Jag skulle vilja kunna vrida på en vattenkran i kroppen som bara spolar ut de vätskekilorna som kroppen av någon konstig anledning samlat på sig. Men så enkelt är det inte. Nu lägger jag hoppet i läkarnas händer på kliniken och hoppas att den specialistvård jag kommer få kanske hjälper mig att komma tillbaka till mitt gamla jag. Och självklart så blir jag både stressad och ångestfylld av att må så dåligt varje dag. Jag tror ingen hade känt annorlunda?! Vad jag har gjort för att förtjäna det här? Stress är inte bra i långa loppet men den kan inte orsakat all smärta och elände som jag nu drass med varje dag. Att jag sväller när det är varmt är ju inget konstigt men att jag sväller även fast det bara är 14 grader ute stämmer inte? Att min puls rusar vid minsta lilla ansträngning stämmer inte? Att blodtrycket far som en jojjo upp och ner stämmer inte? Att yrsel är påtaglig varje dag stämmer inte? Att orken är som bortblåst? Att huvudvärken sitter som ett plåster i pannan? Att smärtan i rygg, sida och framsida gör det svårt att ligga ner? Att svullnaden ger mig myrkryp i hela kroppen gör mig skogstokig på natten? Vill slita av mig huden då för klådan är enorm. Ursäkta mitt icke glädjespridande blogginlägg, men varför dölja verklighete. Ibland är det bara så att känslorna tar över och idag är det en sån jävla dag.
Något som alltid hjälpt mig med att samla in mina negativa känslor är att krama mina två älskade och ta en promenad. Så det har jag gjort nu. Måste tacka alla vänner och familj som stöttar mig. Ni är fantastiska. Jag hade inte klarat det hör utan er. Ni ger mig en styrka som jag inte har. Älskar er allihopa!
En produkt som jag unnat mig är ett par änglavingar av en tjej som heter Jessica. Hon gör efter beställning, så alla vingar blir unika. Vingarna ska ge mig styrka när mina egna vingar inte bär mig för en dag. Kanske hockus pockus för er men för mig hjälper dom. Och sen är dom fantastiskt fina att se på dessutom. Så styrka och glädje i ett.
Vi hörs senare. Och då med mer energi. Puss.
