Frustration och ledsamhet!
Hej, sjukskrivningen fortsätter ett bra tag till. Jag måste vara sann mot mig själv och bara acceptera att min kropp behöver mycket mera tid och specialistvård. Orkeslösheten är det värsta som jag upplevt. Orkar ingenting. Allt är som att bestiga ett brant berg och du når aldrig toppen. Kroppen slår bakut vid minsta ansträngning. Jag svettas mer än vad jag kissar. Svullnaden blir bara värre för varje dag. Det skrämmer mig. Hur ska allt sluta? Hur mycket mer kommer jag svullna innan läkarna satt in rätt behandling?!
Mitt högra ben svullnade upp så extremt mycket idag.
Jag är ändå så tacksam mitt i allt elände att jag har läkare som lyssnar och förstår mig. Och jag förstår och litar på dom. Läkarna gör allt för att hjälpa mig de vet jag men att bo och leva i den här ballongen är allt annat än lätt. Därav att frustrationen ibland tar över. Läkaren sa idag: "du måste bli frisk först innan du kan fortsätta som vanligt Elin", antar han har rätt. Blodtrycket slog på rött idag åt alla håll och kanter. "Ditt hjärta jobbar hårt" Jag bröt ihop lite framför honom, jag har känt så mycket förtvivlan och det bara brast för mig när kontrollerna inte var så bra som jag hoppats på. Jag kämpar så mycket varje dag och tycker själv att jag gör så många rätt, men ändå hjälper ingenting, varför sjuk? VARFÖR?? Antar att svaret kommer. Klok läkare sa, "du kan inte rå för att du är sjuk" kanske inte, men såhär i efterhand tänker jag kanske kunnat agerat annorlunda tidigare.
Nu ska jag sova. Behöver sömn, men samma visa varje natt. Jag brukar oftast somna 1-2 timmar på kvällen när jag lägger mig men vaknar och kan inte somna om. Sen ligger jag vaken fram till klockan 04-05 innan jag kanske lyckas somna 1-2 timmar till. Jag och nätterna är inte kompisar.
